Activate Javascript or update your browser for the full Digital Library experience.
Previous Page
–
Next Page
OCR
nee
Den vilda vasterns hjalte.
Enda original-upplagan, auktoriserad af Col. W. F. CODY, kallad Buffalo Bill. |
— Hitertryck fWrbjudes. Alla riittigheter fUrbehillas. Detta verk far icke hallas i ldnbibliotek eller Lisecirklar, —
Arkansasriévarne.
En virmiddag, da solen som hetas€ siinde sina
strilar fran himlavalvet, vilade i skyddet av nadgra
stora bomullsbuskar en man, vilken man redan vid
férsta anblicken kinde igen som en av dessa, som
iro vana att i varje vider pa hiistryggen korsa
‘Arkansas vidstriickta slitter.
Hans drikt var alltigenom kansasjiigarens, hans
jirvt skurna och av brunt skigg inramade ansikte
var brynt av den amerikanska viisterns sol; hans
égon voro slutna, och ryttaren tycktes vila ut i
en vederkvickande slummer efter en, anstringande
ritt. Men arkansasmiinnen kunna sova och vaka pa
samma ging, och diirfér lyfte sig dé och da hans
langa égonfransar fdr att genast sluta sig igen.
Att mannen ej kiinde sig fullt siker, visade den
omstindigheten, att han hade sin bissa — en god
bakladdare — pa armen.
P& mindre iin ett dégonblick var, han beredd att
forsvara sig.
Men runt om radde en stilla, nistan hégtid-
lig frid. Endast d& och d& avbrét en fagels kvitter
eller en antilops klagande lite pririens tystnad.
B. B. 3. Schw.
x kenneng (So
Nagra steg frin den sovande belade Hans hist,
ett smiirt vilbyget jur, och gladde sig at det friska
griisct, som varen framtrollat pa priirien.
Pltsligt lyfte det idla juret huvudet och’ spet-
sade misstinksamt dronen, dirp& skrapade det med
hoven och lit héra ett sakta gniggande.
I samma dégonblick reste sig kansasjiigaren och
skakade av sig sin sémnighef.
— Se si, gamle kamrat; vad star pa? frd-
‘gade han, som om juret hade kunnat svara honom.>
Sjilv lade han sitt huvud pa sned och lyss-
nade; dirpi lade han sig rak ling pa marken och
tryckte drat mot jorden.
— Vid Jupiter! utropade kansasjigaren,; jag vill
inte heta Buffalo Bill; om jag inte hér ljudet av,
galopperande hiistar.
Ryttarne fro siikert tre engelska ‘mil harifran,
men att de komma hitaét ar ocksa siikert.
Well, jag tror det ar bist att vara p& sin vakt.’
Jag kan ju inte veta, om inte det dr ett band f6r:
démda rédskinn eller vad som fr anda, virre, vita
snapphanar, som skickats ut fér att korsa min vag.
— — Haj, Bockskinn in under buskarna med oss;
ty varfér skulle vi inlaita oss i strid, nar yi inte
behdver det.
