Activate Javascript or update your browser for the full Digital Library experience.
Previous Page
–
Next Page
OCR
rn
10 Buffalo Bills. dédsritt genom det fientliga Jagret.
Flickan férstod honom och log sakta. Som i-bén
sinde. hon blicken. mot himlen.
Ljudlést krép Bill vidare. Med. &terhallen _an-
dedriikt och brinnande pulsar men med sitt mal
i sikte. forsatte han framat.
Trots all forsiktighet matte’ vakten andock ha
hért ett sakta buller. .
Lyssnande vinde Dunn pi huvudet.
I niista dgonblick utstétte han ett undertryckt
skri av férfiiran och rusade upp. . -
Han grep efter béssan men Bill var kvickare.
Som en tiger tog han sats och kastade sig
Byer bdssan. Att rycka denna. fran skurken och
siitta den mot hans brést, var elt dgonblicks verk
fér Bill.
Upp med hinderna,” befallde Bill i en ton
av fast beslutsamhet. ,,.Inte ett ljud, usling; eller
din sista stund ir kommen!” .
Rasande miste den dverlistade ge sig. Detta
plitsliga upptriidande verkade spoklikt p& den fege
_ skurken.
I niista dgonblick hade Bill tagit revolvern ‘ur
Diiltet.. Med knit mot brdstet p& den pa golvet
liggande Dunn, som var stel av fasa, viiste han:
»Lgentligen skulle jag déda dig, din skurk, som
du dddade min armo fader Isak Cody! Men du
kan tacka flickan dir, att jag inte gér det! Din
stund kommer en gang, di jag skall taga ditt liv,
for att halla min ed!” /
Dunn var éverviildigad av fasa. Tungan var
fastklibbad vid gommen. Det korta stubbiga haret
stod ritt upp och kallsvetten pirlade pa hans
panna.
Snabbt drog Bill upp en lasso, som han alltid
forde med sig, ur fickan.
Alltjimt hotande skurken med revolvern, band
han honom till hinder och fitter, si att han itke
kunde réra en lem. a
Med van hand gjorde han en munkavle av
tygstycken, som ligo pa golvet, och stoppade -i
munnen pa uslingen.
Diirefter spiinde han pa sig gdrdeln, tog bés-
san och skyndade bort till flickan, vars band han
skar av med sin kniv.
Utom sig av férvaning stirrade hon -pa sin
riddare. -
Bill sig férskriicklig ut efter alla strapatser,
Men ur. det smutsiga ansiktef lyste égonen klara
och trojirtade. . oe
Det. ar inte tid till: nigra fdrklaringar nu,
fréken!"’ sade han ridderligt. .,,Ni kan lugn lita pa
mig. wot ies:
“Jag ir. soldat. i Nordstaternas armel! Vid kir-
icken till min mor, till vilkens dédsbidd jag nu
ilar, svir jag, att skydda Er. Om jag kan riidda _
Er och mig, det vet gud allena. Han skyddar ossl_
Félj mig nu!”
Hans enkla ord lugnade den bivande flickan.
Hon ville tala och tog hans hand, men kunde ingenting
siiga for grat.
” Ridderligt férde Bill hennes hander till sina
lippar. .,,Icke ett ljud, jag ber, minuterna iro dyr-
bara,” viskade han hastigt. »Och nu framit, an-
nars iro vi férlorade!” /
“Dirmed ilade han mot utgingen, yarigenom ré-
varne nyss forsvunnit.
Vilt klappade hans jirta! Om en sekund kunde
allt_ vara férlorat. Det behévdes bara att ‘en av
“yévarne kom igen eller att de limnat kvar en
vakt utanfér grottan. D& voro de riiddningslést f6r-
lorade. Se
Men Bill kiinde ingen fruktan. Fér honom fanns
ingen Atervindo! Han tog flickan i hand och hon
foljde villigt. :
. Pa liv och did!
Innan Bill gick ut ur halan, ryckte han till
sig en brand ur elden.
Belysta av facklans sken gingo de nu framit.
* Vid det minsta Jjud stannade Bill och lyss-
nade ivrigt. Men lyckan var dem bevagen. |
. _Révarne hade i sin iver. férirrat sig allt lingre
in. i skogen och ingen av dem vinde omigen.
En forfirligt lang ‘och dngslig kvart forflot,
I siillskap med flickan, som fér vart dgonblick hal-
kade pa den slippriga marken, kunde Bill endast
langsamt forflytta sig framat,