Activate Javascript or update your browser for the full Digital Library experience.
Previous Page
–
Next Page
OCR
\L_*
24
— Drag Er tillbaka,; mina ‘viinner! Jag fackar
'Er fér Er vaksamhet!
Den.unge mannen hir har redan kommit under:
fund med, att det inte lénar- sig att sli ijal tident
med nagra rymningsférsék!
Da geviirsskramlet och de taktfasta stegen ave
liigsnat sig, viinde sig Don Ramiro till den Aalv,
férkrossade Bill.
~ — Lat oss komma tillbaka till Louisa, bérjade
Don Ramiro ater i en likgiltig ton, som om ingen-
ting passérat.
Hon ligger dig mycket om - jartat, min unge
viin!
Bill stampade i marken och miitte fienden med -
vredgade blickar.
—Liimna detta! Jag vill inte, att denna rena.
flickas namn. skall vanhelgas genom att nimnas av
‘Er! utbrast han.
- . Vad vill du ge mig, min viin, om jag give
dig. full sikerhet for den unga flickans liv, inte
plott for det niirvarande utan ocksa for framtiden ?,
Bill métte hans Jurande blick.
— Skulle Ni kunna géra det?
Don Ramiro litsade inte héra det Wvivlande
{ fragan. Han’ nickade jakande.
— Ja, jag kan det! fortsatte han. Min hiiste,
‘du borde dock ha erfarit tillriickligt om min makt.
Han steg upp och gick fram till Bill.
Ehuru denne gjorde en Atbérd av avsky, lade
halvblodet Ieende sin hand pa hans skuldra.
— Min viin, si du misskinner mig! sade han
nistan milt. Jag iir inte grym av naturen. Jag dédar
endast i nédfall, niir jag blir tvungen att géra det.
Jag gér. tusen ginger. hellre miinniskor _lyckliga,
och framfér allt hyllar jag det ridderliga, person-
liga modct,. denna iikta manliga dygd, som du,
trots dina unga ar, firkroppsligar pa det mest full-
iindade sit.
Han tysnade en sekund fér att iakttaga verkan
‘av sina ord pa Bill, som alltjimt stod orérlig.
— Anfdrtro dig" till mig, min viin, fortfor halv-
blodet med évertalande rast.
Vic mitt eget. liv sviir jag dig, att ditt dde
ligger i min hand! Denna jordens skatter sti mig
till buds som kanske ingen annan. Jag vill ge dig
av mitt dverfléd.
Du skall fa en hirlig farm i séderns -paradi-
siska nejder, slavar. skola utféra dina befallningar;
sa rik och lycklig vill jag géra dig, att du ej be-
héver neka dig n4gon énskan, och att livet férflyter
som en enda sommardag fér dig. — Sannerligen,
gosse, jag vill utgjutalyckans_ ymnighetshorn over
ditt huvud och din flickas,
‘Den okiindo:
\
bundsférvanten.
Du behéver blott racka ut handen efter allt
detta. — — Na, kallas inte detta att tala som en
broder? Kunna inte dessa ord géra dig mjuk?
En instinktiv kiinsla varnade Bill for halvblodcf.
— Och ser du, min viin, fortsatte Ramiro, detta
allt och mera till, kort sagt, allt vad du. drémt
eller énskat, vill jag ge dig, — — du_ behéver
endast sviira mig- trohet!
Da tog Bill ett steg tillbaka.
— Aldrig! utropade han.
Hans blickar flammade, och hans lemmar skiilvde
av harm.
— Aldrig! upprepade han— och ‘striickte. handen
avviirjande mot frestaren.
— Var fornuttig, manade
inte annat val.
Det giiller inte ‘endast din egen kvalfulla déd;
utan jag sviir dig, att for din ‘viigran maste ocks&
denna flicka lida, den mest frukt tansviirda déd.
Kan du d& verkligen vara nog narraktig, att i allra
sista dgonblicket stéta bort den hand, som’ vill
riidda dig?
Bill Cody var upprord.
hiinderna som. till bén om jiilp att ej visa ‘nagon
svaghet i avgérandets stund.
Darpa lyfte han upp havudet och blickade. fri
modigt pa halvblodet.
'— Vad begiir Ni? brusade han ut.
det?
denne... Du har ju
Vet! Ni
— Min kiirlek till fosterjorden, min trohetsed, som
jag svurit denna med liv och sjill Elindige, hur.
jupt matte Witinte sjiilv vara sjunken, da Ni kan
tinka, att nagon jordisk férdel skulle -kunna forma
mig att bryta min ed.
, Jag iir en trofast son av mitt. fiidernesland!
Jag ilskar detta hirliga land, och det tillhér jag —
med mitt sista andedrag!
Att tjiina det och offra milt liv fdr dess heliga.
sak — — om det iin blir i en skymflig galge — —
iir min lycka, min glidje och min ira, Jag ir
amerikanare, och som mina fiider skall diven jag
veta att dé fdr friheten!
Han striickte ut sina: armar i vild hinférelse.
— Columbia, dyra’ fiidernesland, hér min ed;
som jag férnyar infor dédens ansikte.
— Trohet, orubblig trohet, oldslig trohet till mitt
sista andedrag.
— QO, mina fiiders land,-de fria miinnens hem;
hiir star “din son, din krigare och lovar dig trohet,
trohet: mot mig sjiily, trohet in i den bittra déden}
Hell dig Columbia!
Jublande skallade hans stiimma.
Som en krigsfanfar klingade den.
Han sammankniippte